Då det under senare tid uppkommit fler fall av malocclusion så känns det som att det återigen är dags att lyfta fram detta problem. Detta är inget nytt inom chinchillavärlden men faller tyvärr i perioder i glömska.Malocclusion betyder ungefärligt översatt en missanpassning. I Norden kallar vi det i dagligt tal för ”slobbers” vilket kommer från att djuret i sent skede ofta dreglar. Malocclusion innebär i korta drag att tänderna och/eller tandrötterna växer onormalt mycket alternativt fel/snett och detta kan förekomma i både främre och bakre tänderna. När problemet sitter i de bakre tänderna (molarerna) innebär det oftast stora problem med dödlig utgång. Rötterna kan i nedre käken växa genom käkbenet och i övre käken upp mot ögon och nos vilket naturligtvis är mycket smärtsamt för djuret. När vi i dagligt tal talar om ”slobbers” så syftar vi oftast på den typen av malocclusion då chinchillans molarers rötter växt.

 

Vanliga symptom på en chinchilla med malocclusion är:Ojämn käklinje, viktnedgång, svårigheter att äta, pillande och plockande med maten, rinnande ögon (ibland periodvis), dreglande, torkar sig kring munnen samt blöt om tassar och/eller haka. Man har även upptäckt att nedsatt fertilitet och försämrad mjölkproduktion ibland har ett direkt samband med malocclusion.Ovanstående symptom kan naturligtvis bero på andra orsaker men har chinchillan någon av dessa så bör man söka veterinärhjälp för att fastställa orsaken. För att utesluta malocclusion så tas en röntgenbild.

 

Man har upptäckt att chinchillor oftast blir drabbade i en ålder av 2-4 år men de kan även drabbas både tidigare och senare. Att försöka korrigera molarers växande rötter är naturligtvis svårt och det bästa är att låta djuret somna in. När problematiken sitter i framtänderna så ser diagnosen ljusare ut och vid inte alltför allvarliga fall så går det ofta att slipa ned samt rätta till tänderna och med rätt kost och tandkorrigering så går det ofta att ge chinchillan ett drägligt liv.

 

Hur är det då med ärftligheten?

 

Man har länge trott att malocclusion är ärftligt och då antingen dominant eller recessivt (där de flesta trott på det recessiva) men efter en uppdatering och sammanställning av privat forskning och analysering så visar det sig att det troligtvis inte är så enkelt. Maloccluders tenderar att röra sig i släktskap men inte på ett förutsägbart och konsekvent sätt. Vissa linjer kan generera en enda maloccluder medan andra linjer genererar många. Man kan inte enkelt säga att malocclusion är en recessiv gen utan det verkar som att det finns flertalet faktorer som påverkar huruvida en chinchilla skall utveckla malocclusion eller ej.

 

Ett talande exempel på detta kan vi hitta i Laurie Schmelzles forskning. År 1994 införskaffade Laurie ett avelsbestånd från PSK chinchilla i Kalifornien. Hon var noga med att bara köpa djur som var 3 år gamla eller äldre och som inte visade några tecken på malocclusion och dessutom endast från föräldrar som fortfarande levde och satt i avel. Då hon hade tillgång till en stor besättning så kunde hon följa föräldrar och i många fall även far- och morföräldrar till chinchillorna som skulle väljas ut för avel och genom denna extremt selektiva process tänkte hon att hon skulle få en mycket låg andel maloccluders i sin avelsgrupp. Efter 7 generationers avel insåg hon att problemet inte var så lätt att utrota. Tyvärr verkar inte malocclusion vara en enkel recessiv gen som bara kan gallras bort. Det Laurie genom åren kommit fram till är att malocclusion hos chinchillor likaväl som hos kaniner, möss och råttor, är ett polygeniskt drag (många gener tillsammans ger en egenskap). Detta innebär att flera faktorer, så som exempelvis huvudform, tillväxttakt, förmågan att absorbera vissa näringsämnen samt andra ärftliga egenskaper kan predisponera en chinchilla för malocclusion. Chinchillor med extremt korta huvuden, snabbväxande chinchillor samt inavlade djur med dessa egenskaper tenderar att vara mer benägna att maloccludera och de recessiva färgerna, hybrider samt även ebony verkar vara mer drabbade än rent dominanta färger. Det finns även misstankar om att en oförmåga hos vissa djur att ta upp kalcium och andra näringsämnen spelar roll i sammanhanget samt även intag av enkla sockerarter. För lite fibrer (hö) samt för mycket av annan lättuggad och proteinrik kost kan också göra att chinchillan utvecklar malocclusion. Andra faktorer som kan bidra till att göra chinchillan mottaglig är sjukdom (djuret tappar aptiten och därigenom äter mindre vilket får tänderna att växa), hö eller skräp som fastnar mellan tänderna eller under tandköttet, slag mot tänderna eller skada överhuvudtaget som kan deformera skelettet. Sammantaget så verkar det som att maloccluders rör sig inom linjer men inte på ett förutsägbart och logiskt sätt då det ur vissa linjer kan uppkomma en enda maloccluder och inom andra flera. Det verkar som att ärftligheten beträffande tandproblematiken finns där men spelar en betydande roll först i kombinationen med andra ärftliga faktorer.Det Laurie kommit fram till genom sin forskning vänder lite upp och ned på de tidigare föreställningarna om hur malocclusion fungerar, hon motsätter sig inte på något sätt de tidigare åsikterna om att det handlar om en recessiv gen men att detta bara är en av alla faktorer man måste titta på ställer det hela i ett nytt ljus.

 

Efter att SCAF’s uppfödargrupp varit i kontakt med ett flertal större uppfödare runt om i världen för att inhämta den kunskap och information som dessa besitter, samt även diskuterat med veterinärer, patologer, forskare etc för att få fram så nya rön och bred information som möjligt, så har vi kommit fram till två saker. Dels att det troligtvis rör sig om ärftliga faktorer i kombination med miljöbetingade faktorer men även att det kan röra sig om det ena alternativt det andra. Att kosten har en stor betydande roll håller samtliga tillfrågade med om samt att vi påverkar våra djurs hälsa genom vad vi avlar på utseendemässigt. Vi måste alla ta oss en tankeställare i och med detta och både ställa oss frågan vad vi vill åstadkomma med vår avel samt hur våra djurs uppväxt ser ut.

 

Hur gör vi då med aveln?

 

Ja linjer där det uppkommer en stor del maloccluders ska vi naturligtvis inte avla på. Där det däremot uppkommer enstaka chinchillor ur större grupper med helt friska djur så kan vi inte stoppa all avel på grund av dessa chinchillor. Då vi nu tror att malocclusion är en sjukdom orsakad av en samling olika egenskaper så måste vi försöka se till helheten och kan inte haka upp oss på enstaka djur. Vid upptäckt av malocclusion hos ett djur så bör man meddela SCAF’s uppfödarråd samt registratorn. Vi registrerar detta och letar i registren om vi kan hitta fler fall i nära släktskap för att på så sätt kunna ta ställning till huruvida djuret finns i en riskgrupp eller ej för att därefter ta beslut om hur aveln ska se ut på nära släktingar till detta djur. Detta är oerhört viktigt att vi gör för att i framtiden ha kvar en frisk chinchillastam. Det bästa är om vi alla kunde ta för vana att känna igenom våra djurs käkar med jämna mellanrum exempelvis en gång i månaden. Det är inte svårt, man känner med fingrarna längs undersidan samt sidan av käkbenet tills man kommer till käkmuskeln - en rund, mjuk bulle. Det man söker efter är tandrötter som växt genom käkbenet, dessa känns som fasta och hårda knölar eller piggar, några mm i diameter vilka oftast finns strax före käkmuskeln. Observera, förväxla inte dessa med själva käkmuskeln vilken är rörlig. Man kan även känna längs kanten på ögonhålan för att hitta eventuella rötter som växt uppåt i överkäken. Som uppfödare får man inte vara rädd att tala om detta. Vi som har chinchillor i vår närhet kommer förr eller senare att stöta på detta problem likaväl som vi stöter på andra sjukdomar och skador och även den mest ansvarsfulle uppfödaren blir någon gång drabbad av detta trots selektiv avel och kontroll av linjer. Det vi kan göra för att hjälpas åt att minimera problemet är att hålla koll på våra djurs hälsostatus, informera uppfödarrådet och registrator, avla på ett selektivt och ansvarsfullt sätt samt se till att våra djur får rätt kost och goda förutsättningar i livet från dag 1.

 

Copyright SCAF och Annica Adelskogh, publicerad i CM nr 4/2009

 

 

SCAF's riktlinjer för malocclusion

Riktlinjer för malocclusion gällande registrerade uppfödare

 

• Tandcheck av djur minst var 6:e månad. Rapportera resultat till uppfödarrådet samt avvikelser till registrator.

• Djur med avvikande käkstruktur skall röntgas och friskförklaras för att kunna användas i avel.

• Beträffande avkommor till djur med nyupptäckta tandproblem föreligger upplysningsplikt till ny ägare samt önskemål om att ny ägare informerar om tandstatus till uppfödaren med jämna mellanrum.

• Avkommor till dessa djur kan, när förälderns tandproblematik är ett ”enstaka fall”, användas i avel om detta sker på ett förnuftigt, ansvarsfullt och kontrollerat sätt med uppföljning av avkommorna.

• Avgörandet om djuret är ett ”enstaka fall” tas av uppfödarrådet och registrator som kontrollerar om det finns samband med liknande fall i nära släktskap.

• Beslutet att använda/icke använda avkomman i avel är i slutänden alltid uppfödarens/ägarens.

• Avelsförbud kan sättas på linjer där det uppkommit ett flertal fall i nära släktskap. Avelsförbudet berör registrerade uppfödare.

 

Anledningen till uppfödargruppens ställningstagande

 

Ingen uppfödare vill avla fram sjuka djur! Då det under kort tid uppkommit flera fall av slobbers så tycker vi det är dags att åter lyfta fram detta problem. Vi i uppfödargruppen har under en tid varit i kontakt med flertalet större uppfödare runt om i världen för att inhämta den kunskap och information som dessa besitter efter många års avelsarbete och forskning. Vi har även diskuterat med veterinärer, patologer och forskare etc. för att få fram så nya rön och så bred information som möjligt. Sammantaget så har den allmänna uppfattningen om hur detta problem uppkommer förändrats mycket under senare år. Detta gör att även vi måste förändra vårt synsätt och ställningstagande. Vi sammanfattar den information vi fått på följande sätt: Tandfel (malocclusion) kan uppkomma dels genom ärftlighet men även pga andra orsaker som tex fiberfattig kost, sparsamma gnagmöjligheter, skada, sjukdom, tillväxthastighet, skelettabnormiteter mm. I dagsläget verkar det som de vanligaste fallen av tandfel uppkommer på enstaka djur ur större grupper med helt friska djur. De flesta fall kan vi inte spåra tillbaka till direkta ”slobberslinjer” och därför kan vi inte benämna dessa som ärftliga. Vi bör alla hjälpas åt att informera registrator och uppfödarråd om alla dödsfall och sjukdomar. Vi får inte vara rädda för att dela med oss av våra erfarenheter, vi måste vara ärliga och öppna. Alla djur kan bli drabbade av tandfel. Det är inget att skämmas för då ingen av oss vill föda upp sjuka djur eller göra våra djur illa!

 

 

Möjliga symtom på tandproblem hos chinchillor:

 

• Viktnedgång.

• Problem med rinnande ögon, ibland periodvis.

• Svårigheter att tugga.

• Äter mindre men tillbringar mycket tid med maten. Plockar, kastar, krafsar, smular sönder maten…

• Ojämn käklinje (hårda, fasta piggar eller knölar) i under- och/eller överkäke. Förväxla ej med muskelfästena.

• Dreglar.

• Torkar sig mycket kring munnen.

• Blöt om tassarna och/eller under hakan.

• Nedsatt fertilitet.

• Försämrad mjölkproduktion vid digivning.

 

 

OBS!

En chinchilla behöver inte uppvisa flera symptom, var uppmärksam på vart och ett av dessa. Tandproblem kan uppkomma i alla åldrar, på äldre chinchillor är det dock relativt vanligt och inget större skäl till oro såvida djuret inte har ont. Ovanstående symptom kan även bero på annan orsak än tandproblem. Kontakta alltid veterinär då din chinchilla inte verkar må bra.

 

 

 

För att undvika onödiga tandproblem så bör man vara noggrann med

vad man ger sin chinchilla att äta. Hö och pellets är baskosten och man måste se till att djuren äter mycket av höt samt har goda gnagmöjligheter. Mjuk mat och tillskott som gör att djurets basfoderintag minskar är inte att rekommendera.

 

Då chinchillor är djur som är relativt litet forskade på så tillkommer ständigt ny information, detta gör att våra ställningstaganden inte kan ses som oföränderliga. Detta är vår syn på problematiken idag grundat på den samlade information vi fått tag i. Vi kommer inte sluta samla fakta och teorier och om någon hittar något ny information som kan vara av intresse så tar vi tacksamt emot detta. Vi tar även tacksamt emot röntgenbilder då vi försöker sammanställa ett kartotek av dessa.

 

 

 

_________________

Annica Adelskogh

Atlantis Chinchilla

 

Uppfödarrådet

 

Publicerad med tillstånd av SCAF